grafeus

Advertisements

Courses completed on Microsoft Virtual Academy – Tommy Wennerstierna

Acquisitions and mergers

This is just a story. It’s not important if it’s true or if it’s a mix of fiction and reality. Or if it’s entirely made up. It’s just a friendly reminder about the importance of due diligence, and the fact that responsibility is a two-way thing.  I did get some inspiration from Harvard Business Review, and from many other sources in my everyday life.

 

So, the story goes like this: Once upon a time a manager and sole owner of a midsize IT consultancy with some 100+ employees were asked by a global enterprise in Asia if he wanted to sell his company to them. Times were good, a good price was offered, and a merger and acquisition was done. The consultancy did fit perfect into the huge enterprise because the midsize IT consultancy had the consultants and the large Asian enterprise had some huge customers on outsourcing contracts and some hardware and software sales.

Enter new management enrolled by the big Asian enterprise. The due diligence had failed. The books were fixed and cooked, and the seller – the sole owner and manager, escapes his native country with all the money. Including the part that should have ended up in the tax authorities coffers. It turns out that the previous management team had been involved in fraud and economic negligence. This manager did realize that, and the only way to avoid being sued and ending up in court, and probably jail – was to pack the bags and leave.

The previous management team was still in the company, and an internal battle ensued. Some of them left soon, others later. Some new managers became victims of the battle that followed, as well. Not always in a fair way, because very few people, that includes the bad guys in this story, are willing to admit shortcomings or involvement in situations like this.

What happened after that is the main point of this short story. The management that had been involved in the fraud and negligence found new jobs in the same industry. And they were all very reluctant to recruit people from the company they left. The reason is obvious: they did not want anyone who knew their background to get close to them or their organization. The word would soon spread about what had happened. People who applied for a job, many years after this was a current affair, would be turned away, even if they had been employed a long time after this chain-of-event. Little did they know why, and how the aftermath of others dishonesty can affect others in a ripple effect that can last a very long time, and cause discomfort for many unsuspecting and honest people.  And as far as I know, some of those that were involved, are now high-ranking managers at their current employers, who knows nothing about the inner workings of their decision-making in regards of new recruits, or even requests for pushing for redundancies.

 

And then of course, tools for bad guys for keeping up the facade can include spreading rumours, slandering, false warnings and outright false accusations of crimes. There is no limits for criminals when they need to get away from their crimes.

Picking the wrong company can be devastating, and you might even not understand why things can go horribly wrong even if you deliver what you are employed to deliver. Employment is a deal with two parties involved, make sure to make your research properly.

 

Återpublicering av min artikel på Newsmill augusti 2012

På begäran, och med anledning av Dan Josefssons publicering av boken ‘Mannen som slutade ljuga’ hösten 2013 och den efterföljande debatten i svensk media.

Newsmill såldes sommaren 2013, men ser ut att ha tagits offline, möjligen för evigt.

De psykologiska teorierna bakom fallet Quick

Publicerad: 2012-08-14 13:08, Uppdaterad: 2012-08-23 06:08
Vittnespsykologen Sven Åke Christiansson från Quick-fallet är sprungen ur den grupp som importerat de psykologiska teorier som skapat en rättsosäkerhetspandemi i Sverige.

När jag lade ifrån mig Hannes Råstams utmärkta bok, ‘Fallet Thomas Quick’, klickade jag fram ‘meddelanden’ på Facebook för att läsa de meddelanden jag utväxlade med Hannes innan han fick den cancerdiagnos som föregick hans allt för tidiga död. Meddelandeboxen var tom, kanske tömde Hannes den innan han lämnade oss, kanske tar Facebook bort meddelanden efter 1 år, inget finns kvar.

Jag minns dock mycket väl vad jag frågade honom. En källa berättade för mig om några brev Thomas Quick, aka Sture Bergwall, gett Hannes Råstam. Breven skickades av en känd fd kriminalpolis till Quick i syfte att uppmuntra honom att erkänna de brott han kom att erkänna, och i vissa fall dömas för.

Det säger sig själv varför jag är intresserad av dem. Varför skriver en fd polis brev till Quick för att uppmuntra honom att erkänna brott han inte begått? I detta fall en fd polis som ofta dyker upp i mål, i hela landet, och försöker baxa dem till åtal och dom, utan att ha någon som helst anknytning till fallen. Förutom då att hon är en del av ett nätverk av individer som de senaste 20-30 åren sett incest, pedofiler och ritualmördare i varenda buske i riket.

Det förhåller sig tyvärr så olyckligt att vi i Sverige har ett antal professorer, poliser, advokater, politiker, journalister, psykologer, läkare och allmänhet som lider av politiskreligiösa vanföreställningar. Det yttrar sig i den sektlikande polisverksamhet, Cirkus Quick, som Hannes Råstam beskriver i sin bok. En verksamhet som helt saknar objektivitet, och bara handlar om projiceringar och att grupperingar och nätverk försöker flytta Sveriges rättstillämpning till ett tillstånd som påminner mer om hur man i Sovjet tillämpade psykologi för att sätta meningsmotståndare på mentalsjukhus, än om den rättsstat gemene man vill se i Sverige.

Inte bara det. Sverige är ett litet land med en liten elit. Det återspeglar sig på sidan 36 i boken, där Hannes skriver: ‘En uppburen skribent, Kerstin Vinterhed, på Dagens Nyheter, beskrev uppväxthemmet (Quicks) som ”alldeles tyst och slutet mot omvärlden”. Det framkommer att Kerstin Vinterhed besökt Quick för att intervjua honom på Säter. Hannes Råstam tar upp det som exempel på medias påverkan på fallet.

Det Hannes missade är vem Kerstin Vinterhed på DN är. Kerstin Vinterhed är syster till Claes Borgström, Thomas Quicks försvarsadvokat. Den ene, Kerstin, uppburen skribent på DN, den andre, Claes, försvarsadvokat med goda politiska kontakter. Som båda, i olika former, arbetar med Quickfallet, och är syskon.

Det är sådant som får så många rättsärenden att se så märkliga ut i Sverige. Och det är när den granskande makten i form av DN:s reporter är släkt med försvarsadvokaten och denne har en familjebakgrund som skapar hans politiska preferenser som leder till inblandning i den politiska makten som det blir så knepigt med objektiviteten. Projiceringar, familjeband, politiska och religiösa föreställningar och åsikter tar över rättssäkerhet, sans och vett, helt enkelt.

Thomas Quick är dömd av 6 domstolar med i runda slängar 6 juristdomare och gissningsvis 18 lekmannadomare för mord han inte begått. Kostnaden för samhället beräknas av Leif GW Persson till ca 200 miljoner kronor.

Under 10 år var TQ ständigt hög på narkotika. Under dessa år vallades han av Cirkus Quicks psykologer, poliser, åklagare och sakkunniga experter på mängder av brottsplaster. Han flögs vid minst ett tillfälle i ett privathyrt jetplan till Gällivare för vallning. Trots att han ljög och fabricerade alla uppgifter om våld och perversioner valde Cirkus Quick att tro på honom. Inte nog med det, trots att mängder av kunniga individer i Sverige, Leif GW Persson, Jan Guillou, poliser, journalister, mordoffrens föräldrar och många andra de senaste 15-20 åren protesterat, så har ingen inom rättsväsendet velat göra om och göra rätt. Inte förrän nu, fyra år efter Hannes Råstams reportage för Dokument Inifrån.

Vad är då ‘root cause’ i fallet Quick?

Jag vill hävda att detta inte är ett rättsövergrepp utöver det vanliga. Detta är möjligen ett helt normalt rättsövergrepp, av den typen som inträffar varje vecka i Sverige i lite olika former. Visserligen är det svenskt rekord i antal felaktiga domar mot en enda enskild individ. Men det förklaras enkelt med något jag ser i andra rättsfall, det är nämligen inte alls ovanligt att svenska domstolar väljer att döma på tidigare domar, utan att objektivt pröva varje enskilt mål. Det i sin tur kommer sig av att domstolspersonalen är konform och lojal med sina kollegor. Det vet mycket väl att en dom som avviker från andra domares slutsatser kan komma att kosta dem karriären den dag den andra domaren eventuellt hamnar ovanför dem i karriärsstegen. Samma lojalitet finns också mot det politiska systemet. Det är inte bara nämndemän som är politiskt tillsatta. Det är rådmännen och lagmännen också. De utses nämligen av regeringen.

Att Quickaffären inte är ett rättsövergrepp utöver det vanliga beror också på det Hannes Råstam tar upp i sin bok: att poliser, som Seppo Penttinen, låter bli att ta med bevis som talar till den åtalades fördel händer ofta, att bevis slängs och bränns upp av åklagare är inte ovanligt, att vittnespsykologer ljuger ihop falsk vetenskap och får människor oskyldigt dömda har förekommit i mängder av fall i 30 år och inträffar ett antal gånger varje år, att läkare skriver falska läkarutlåtanden händer också varje år, att vittnen är helt irrelevanta, ljuger och ändå tas på allvar händer också altt som oftast i svenska domstolar. Inget av det Hannes Råstam beskriver är nytt. Det sker ofta, framför allt i mål om sexuella övergrepp, våldtäkt, mord, dråp och i vårdnadstvister.

En av de personer som återkommer hela tiden i Hannes Råstams bok är Sven Åke Christiansson, vittnespsykologen som arbetade med Birgitta Ståhle (vars man f ö arbetade som polischef) för att få Thomas Quick att erkänna så många vidrigheter som möjligt. De som arbetar med rättssäkerhets-frågor vet vad SÅC ställt till med i många mål. Han är sprungen ur en grupp knutna till Margit Norell, den person som importerat de psykologiska teorier som skapat en rättsosäkerhetspandemi i Sverige.

Låt mig citera Rigmor Robert och Marianne Ahrne från deras webplats om Da Costafallet:

’1900-talet var gnostikerpsykologernas århundrade. Varken Freud, Jung, Reich, Ferenczi, Klein, Horney, Bettelheim, Laing, Janov eller Margit Norell hade täckning i verklighet för allt i sina respektive teorier. I fallbeskrivningar gav psykoterapeuter sig själva rätt att ändra, försköna, förfärliga. Terapeuten hade tolkningsföreträde. Ändamålet helgade medlen. Patientsäkerhet tänkte få på då.

Margit Norell är okänd för allmänheten. Men det borde hon inte vara. För inom den svenska bortträngda-minnen-rörelsen var denna ampra dam en guru. Hon var född 1914 och levde till 2005. Sex av hennes lärjungar skrev 1999 en antologi, Ett rum att leva i. Om djupgående psykoterapeutiska processer och objektrelationsteori (Carlsson Bokförlag). Margit Norell har inte publicerat mycket men i den boken skriver hon ett kort förord. Samtliga skribenter bugar för henne som sin gemensamma handledare. Handledarkulturen inom psykoterapin är för övrigt ett socialt fenomen bortom insyn. En het potatis som borde granskas och problematiseras.

Margit Norell, född Quensel, var psykoanalytiker men också en rebell. På 1960-talet bröt hon sig ur den psykoanalytiska föreningen. Hon tog initiativ till en ny förening för ”holistisk” psykoanalys. Sedemera bröt hon upp även från den. Margit Norells aversion mot freudianer verkar ha fortplantats till hennes lärjungar. De skriver: ”Medan Freud står för en konserverande och desillusionerad människosyn och samhällssyn kan objektrelationsteori vara ett alternativ för den som söker en annan djupgående förståelse.” Boken igenom upprepas detta tal om ”djup” och ”djupgående”. Idag ligger Margit Norells och Birgitta Ståhles outgivna bokmanus om ”seriemördaren” Thomas Quick på åklagarnas skrivbord. Thomas Quick finns inte mer. Sture Bergwall har blivit sig själv igen. Hans första resning är beviljad och ytterligare sju morddomar väntar på att rivas upp. Några skrattar andra vill gråta :´´( över hur det blev.

I nätverket runt den karismatiska Margit Norell ingick Birgitta Ståhle, Cajsa Lindholm, Gillan Liljeström, Kerstin Turstedt, Tulla Brattbakk-Göthberg, Britt Andersson, Hanna Olsson, Sven-Åke Christiansson samt läkarna & psykologerna på Säters rättspsykiatriska sjukhus. Margit var gift med prästen och folkbildaren Curt Norell. Trots sin kristna förankring – eller kanske just därför – var Margits huvud fyllt av funderingar om perversioner, seriemord, incest, multipla personligheter och annat ruggigt. Margit Norell kallade sin psykodynamiska terapivariant för ”objektrelationsteori”. Namnet var hämtat från den engelske barnläkaren Donald W. Winnicott som utgår från mor-barn-symbiosen i livets början. Winnicott tyckte om att soliga söndagar flyga ballong över Englands kullar. Han var vän till en av mina vänner. Jag tänker att denne sympatiske barnläkare, som dog 1971 skulle vända sig i graven om han bara visste! För hur kunde Norellgänget göra svart ockultism om våld och sex av Winnicotts jordnära psykologi om barns anknytning, mognadssteg och frigörelse från sina mammor? Förklaringen är tankeepidemin eller rättare sagt tankepandemin.1900-talet var gnostikerpsykologernas århundrade. Varken Freud, Jung, Reich, Ferenczi, Klein, Horney, Bettelheim, Laing, Janov eller Margit Norell hade täckning i verklighet för allt i sina respektive teorier. I fallbeskrivningar gav psykoterapeuter sig själva rätt att ändra, försköna, förfärliga. Terapeuten hade tolkningsföreträde. Ändamålet helgade medlen. Patientsäkerhet tänkte få på då´.

Det är här, i denna grupp och med deras teorier, de svenska rättsskandalerna tar sin början. Till slut så blir skandalerna så många att de blir norm. Gruppen har fått så stort genomslag att de nu, när vi skriver året 2012, har ett stort antal anhängare inom domstolar, polis, politik, media, kvinnojourer och sjukvård. Med anhängare menar jag då inte en dold struktur, det finns ingen konspiration här, utan ett stort antal individer som delar verklighetsuppfattning i gränslandet mellan politik, ideologi, religion och juridik.

De två viktigaste personerna i detta ideologiska sammanhang nämns i förbigående i Hannes Råstams bok: Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud. I Hannes bok nämns de dock i ett annat sammanhang – avsättandet av JK Göran Lambertz, som bytte arbete med fd skolkompisen från Uppsala Universitet, Anna Skarhed.

Det är ingen slump att dokumentären ‘Könskriget’ börjar som den gjorde, att visa TV-bilder från reportage om rituella mord på små barn. Könskriget visar hur de tänker och tror. Det var ingen slump att ROKS dåvarande ordförande talade om ‘ritualer män har’ där hon påstår att svenska män våldtar och mördar i organiserad form som en del av en patriarkalisk tradition. Det är inte heller en slump att den aldrig mer får visas på svensk television, utslagsrösten i Granskningsnämnden hörde nämligen till en person som idag är minister och tidigare har varit aktiv i kvinnojourerna.

Hannes Råstam snuddar i sin bok vid dessa namn och personsamband. Givet det arbete han föresatte sig är det rimligt. Han kunde naturligtvis inte gräva i allt, det han åstadkom var helt fantastiskt. Samtidigt var det inte överjordiskt på något sätt. Han hade ett driv som gav honom förmågan att samla in all fakta. Det han gjorde sedan skilde honom från de flesta andra grävande journalisterna. Han skapade timelines, kategoriserade och systematiserade alla uppgifter. Ur detta kom svaren och sambanden.

Och det märkliga är att det han gjorde, tidslinjen, inte är något som tas fram standardmässigt i svenska domstolar. I det svenska rättssystemet är det, i den delen, best-in-show som gäller, domstolen gör en avvägning av vilken part som är mest trovärdig i sakframställan. Inte fakta. Advokatens skärpa avgör ofta.

När jag lade ifrån mig Hannes Råstams bok så tänker jag också att det är så mycket man borde ta ställning till. Antalet spår att analysera vidare är många. Svenska Dagbladet redovisar partiernas inställning till en eventuell oberoende kommission. Jag kan säga hur det blir med det – det blir inget. Alltför många politiker har sina fingrar i rättssystemets syltburkar, allt för många i rättssystemets korridorer har för mycket att förlora på en oberoende granskning.

Om man trots det skulle krypa till korset kommer en sådan kommission inte att syna ‘root cause’, därtill är vissa grupper för starka. Det handlar inte om Quickfallet i sig, detta är ett mycket större problem med förgreningar in i politik, domstolar, universitet, media, kvinnojourer och NGOs. Det jag beskriver är inte en konspiration, det är en politisk religiös gruppering som skär genom olika delar av vårt samhällsliv, med en tyngdpunkt på Uppsala Universitet och NCK, NAtionellt Centrum för Kvinnofrid, och en samhällsutveckling som pågått i snart 30 år. En utveckling där de flesta förväxlar politiken aka feminismen, med psykologin, som i sin tur influerats av religionen – en i Uppsala ständigt närvarande kraft.

Jag tar fram en uppsats skriven av Alexandra Brundin Urisman publicerad påhttp://www.jurdiskpublikation.se. Hon sammanfattar, på ett sätt som inte rymdes i Hannes bok, hur juridiken hanterat de psykologiskt relaterade vittnesmålen i fallet Quick. Hon tar upp den fria bevisvärderingen, som har en stor betydelse här:

‘Fri bevisprövning

Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.” I 35 kap. 1 § 1 st. RB stadgas principen om fri bevis­ prövning. I denna ryms såväl principen om den fria bevisföringen som den om den fria bevisvärderingen.

I förarbetena till RB slås fast att principen innebär att det inte uppställs någon begränsning för vilka kunskapskällor som får an­vändas för att få fram sanningen och att domaren vid sin bevisvärdering inte är bunden av legala regler.

Inte ens om ett bevis eller en utsaga framkommit på olagligt sätt är detta förbjudet att använda som bevisning, även om tillkomstsättet kan påverka hur beviset värderas’.

Det ställs mot det Sven Åke Christiansson stått för i Quickfallet:

‘I sin bok ”Traumatiska minnen” beskriver professor Sven­Åke Christianson bortträngda minnen såsom att människan utestänger information från med­ vetandet. Han hänvisar till Freuds teorier och skriver vidare att de bortträngda minnena kan konverteras till symptom. Glömskan beror i dessa fall, skriver Christianson, på att människan inte kan komma åt minnena och inte på att minnena skulle ha suddats ut. Oåtkomligheten till minnena kan bero på ett misslyckande att hitta informationen eller på så kallad inhiberad framplock­ning. Det senare innebär att problemen att plocka fram minnena blir större med tiden.’.

Som i sin tur ska ställas mot:

‘Elisabeth Loftus, Deborah Davis och William C. Follette skriver i Journal of American Academic Psychiatry Law år 2001 om riskerna med terapiformer som syftar till att framkalla bortträngda minnen och huruvida det ska krävas ett samtycke från patienten vid sådan behandling. Författarna konstaterar att det inte finns någon vetenskaplig grund för att behandling genom framkallande av minnen ger någon positiv effekt för patienten. Vidare konstaterar man att det är allmänt accepterat bland kognitiva psykologer att falska minnen kan skapas genom många olika sorters terapiformer och att riskerna för detta vid framkallande av minnen är mycket stora. Författarna slår till sist fast att ett informerat samtycke hos patienten är att rekommendera innan behandlingar av denna typ inleds. Detta för att patienten ska vara införstådd med riskerna innan behandlingen startar.’.

Hur nu en person fulltankad med Benzo ska kunna ta till sig den upplysningen?
Jag tänker skicka ett meddelande på Facebook till Hannes Råstam: ‘Du vet att hon journalisten – Kerstin Vinterhed – som skrev om Quickfallet på DN, är syster till Quicks försvarsadvokat, Claes Borgström? Bra att veta, kanske.

Det sitter f ö en man på Skogome just nu, nyligen dömd till flera år i finkan, antagligen oskyldigt, på ett ‘expert’-utlåtande av Sven Åke Christiansson. Har du möjlighet att titta på det?

 

 

Tillägg 2017-09-17

Totalt kan det handla om 70+2000 fall som dömts fel, minst.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/stora-brister-nar-12-aring-pekades-ut-som-mordare/

https://www.svtplay.se/dokument-inifran-fallet-kevin

http://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/a/52W5b/forsokte-morda-sina-barn–fick-jobb-pa-skola

 

 

Building a 3D-printer and define the business models that makes it useful

I wrote an article on this blog at the end of 2013 in Swedish, an article found here. My article is about Business Models for 3D-printers and gives some clues on how to define where to find business opportunities, and also some suggestions on products and what kind of scenarios to look for when starting up a 3D-printer track or pilot in a businness. There is much more than that to be said about it, and I recommend to click the link at the end of this article for that.

Having written about it, I felt that it was time to actually do it in real life, by building a 3D-printer basically from scratch. So, I did. And my choise of platform became the Velleman K8200 kit, one of a couple of different offsprings of several open source projects both on hardware and on software that have developed solutions for 3D-printing. The basic concept was RepRap, and that is found on the net for anyone wanting to read the history. The price helped me to make my choise, at about SEK 8000 including tools and spare parts, there is few other that can compete in quality/price.

The build process was, even though it’s down to soldering cables to be connected to the circuit borard, adjust parts down to 0.2mm precision and read and work from more than 600 pages of low level instruction in the assembly manual, fairly stright forward. That is, if all parts are okey out of the box, and for me that was not the case. A circuit board for the X-motor driver came with some kind of error, and replacement parts did turn out to be difficult to get – a surprise considering that the parts are marketed in Sweden thru Kjell & Co that have most parts in their catalogue.

That was actually the main reason that I did choose to buy the Velleman 3D-printer, because spare parts in electronics should be easily available when you run into something that requires modification or replacement. In reality, that was not entirely true, but I do love the quility of the parts, they are solid and genuinely of a high quality. And the best of it all: you can print new parts for your 3D-printer, on your 3D-printer. There is a huge eco-system of spare parts on the net.

kugg

 

Stepper motor

My assessment after building the printer is that it could be done in 4-8 hours, if it’s done on an essambly line with professional people focusing on different parts. A single individual with knowledge in electronics and software, could probably do it in 1-2 days, if trained sufficiently. First time will obviously take longer, build 10 will be done with a factor of 1:10 compared with the first.

The result will look something like this.

The assembly manual, found here is 619 pages, and also includes the fine tuning, software installation and configuration – and also the fairly hard and difficult task of finetuning the hardware to 0.2mm precision.

The manual do have some smaller errata, but that is very much covered by the forums that support the Velleman projects. Fram a question is asked on the internet, answers will be coming in within hours, not days.

Software for the printer is worth mentioning. Repetier Host 0.84 is the open source software that allows to handle and fine tune all electronics on the printer. There is also software built in into Windows 8.1

 

tww8

Windows 8.1, on my computer – a spare part for the printer. From finding the item to load, slice and start printing – 2-3 minutes.

3D-blogg

 

Repetier Host 0.84, on my computer, disconnected at the time. Any changes here will show up on the printer within millisecs

After connecting to the 3D-printer hardware, loading a 3D blueprint generated as G-code, and setting motors, heatbed, extruder and other settings, the printer will push the PLA or ABS plastic thru the extruder layer by layer in, usually, 0.20 mm thick layers. That means that the precision is really good, but also that printing time will be several hours even for fairly small items.

Oh, talking about items, and that’s what this printer is for, you find a huge library of items and blueprints to print from at Thingiverse.com. I’ve seen somewhere that they have some 200.000 things to print, but I’ve never been able to confirm that.

thingi

 

What Thingiverse don’t have is the weapons that are circulated on the internet, but you will find a huge variety of stuff for many different scenarios on Thingiverse. I do not endorse printing weapons btw, it’s fairly likely you would be raided by authorities and run into some really bad publicity, as others have experienced. Building birdhouses and printing gifts are more likely to make you a happy person, considering that people usually give you something back if you are friendly. Same actually goes for doing bad stuff, because doing bad stuff usually returns bad stuff, so I recommend you to stick to giving away cute stuff that makes everyone smile.

The other reason to print stuff is to make a business of it, and I’m looking forward to see how this market will take off, and when. It’s been boiling for years as a potential big thing, but the hype has not hit the consumer markets yet. The market wait, as I interpret it, on the right guy (sorry ladies) with the right business model and the best timing. And something, a thing, that everyone needs. The price on the printers will also need to get down, and a printer must run everything automagically – that’s also required. There is no room here for technical difficulties, the masses asks for perfect tech that always work, with one push on a button.

One use that I want to see now, on the education market, is to realise mathematical models into physical objects and also the overall use of 3D-printers. There is a need for designers in 3D that can trandsform this tecnology into real life business in those businesses where it is starting to get traction.

A more detailed build instruction in Swedish is found here:

As of August 19 2014, I still have som fine tuning to do before starting the prints on my own printer. Other projects also have priorities higher than this, but I do hope to be able to start doing lots of stuff before the autumn sets in and make me even more busy. When it comes to business models and consumer markets, that’s unchartered territories, and I hope that I can be a part of the discovery on that, somewhere, sometime soon. One business is to modify the Velleman and build a more consumer friendly version, something that has been done by others, and is totally legit, because the whole concept, alla hardware and all software needed is open source, to be picked up on the net and in hardware stores, and modified for the best of humanity and the market.

Best bet for educating yourself on the tecnology for free is found here on Microsoft Virtual Academys course on 3D-printing – 3D Printing Essentials.

The future is described here, in The Telegraph

3D-printing in space

 Dremel is trying to take the lead in consumer 3D-printing.

Replikering och teleportingvisioner